Familjen är ett kollektiv, som konservativa ideologer ofta vill påstå är samhällets absoluta fundament. Kyrkan är, på ett liknande vis, ett kollektiv vilket somliga svenska medborgare ser som samhällets fundament. Men var återfinns kollektivets inneboende värde?
Som utomstående till alla religiösa samfund i världen har jag svårt för att verkligen förstå värdet i gemenskapen som samfunden bildar. Värdet kan framstå självförklarande, eftersom gemenskapskänslan bör vara betydelsefull och värdefull i sig. Gemenskapskänslan resulterar emellertid aldrig i verkliga vänskapsrelationer till samfundens medlemmar, aldrig blir två personer vänner efter att personerna träffats i ett religiöst samfund. Aldrig erbjuds någon medlem i svenska kyrkan en praktikplats av en övrig medlem i kyrkan. Ingen medlem i ett sådant samfund bjuder någonsin någon annan medlem på kaffe. Ingentingen tyder på att någon verklig sammanhållning existerar emellan medlemmar av religiösa samfund. Inget verkligt värde finns således att återfinna i gemenskapen emellan medlemmar i religiösa samfund.
Gemenskapskänslan emellan samfundens medlemmar verkar vara konstruerad, och inte vara en verklig känsla av tillhörighet och kamratskap. I exempelvis Svenska kyrkan uppstår inga vänskapsrelationer som fortsätter vidare efter träffar på kyrkan. Men sådana förbindelser hade emellertid bidragit med verklig gemenskapskänsla, som motverkat ensamhet, och i förlängningen depression och ångest. Om kyrkomedlemmar blev vänner utöver mötena på kyrkan hade således medlemmarna blivit lyckligar, av en verklig gemenskapskänsla. Kyrkan bildar dock ingen verklig känsla av gemenskap, och kyrkans egna konstruerade gemenskapskänsla motverkar inte medlemmarnas verkliga ensamhet. Kyrkans gemenskapskänsla fyller således ingen funktion och inget syfte i det svenska samhället.
Men utöver religiösa samfund är även familjen ett kollektiv vars betydelse överskattas. Familjen har förvisso en betydelsefull roll att fylla i samhället. Familjens sammanhållning är essentiell för att barn ska uppfostras till laglydiga och ordentliga medborgare. Båda föräldrarna måste fostra deras barn tillsammans för att barnen ska undvika trauman, som sedan kan medföra brottsligt beteende såsom gängkriminalitet och drogmissbruk. Med allt detta sagt återfinns således inte familjens värde i någon gemenskapskänsla. Familjens värde ligger i känslan av tydlig auktoritet och hierarki, emellan barnen och föräldrarna, således bildar inte välfungerande familjer en känsla av gemenskap.
Familjen, såsom samhälleligt kollektiv, bildar en känsla av förpliktelse och stolthet, om familjen är välfungerande. Dessa emotioner står i kontrast till gemenskapskänslan som återfinns i familjer vilka uppfostrar framtida drogmissbrukare och brottslingar. Gemenskapskänslan i sådana hushåll beskrivs ofta som varm och mjuk, således är gemenskapskänslan en upplevelse av bekvämlighet och slapphet. Denna sammanhållning är således inte värdefull för familjens medlemmar, och sammanhållningen är inte värdefull för samhället såsom ett kollektiv.
Både familjen och kyrkan är samhällets institutioner ämnade att förena samhällets olika medlemmar. Men ingen utav inträttningarna bildar en gemenskapskänsla med ett innerligt värde. Diskussionen gällande gemenskapens egenvärde kommer jag fortsätta i nästa inlägg, ur ett annat perspektiv.
Lämna en kommentar